2004-07-28-30
En märkvärdig och annorlunda och mycket udda resa i österled närmar sig sitt obarmhärtiga slut.
Expeditionsteamet är under upplösning. På torsdagen åkte Christian och Joakim iväg med jeepen. Den ska köras till Indien och att skeppas ut från Bombay för att så småningom landa i Göteborg. Det kan ta uppemot två månader och alla i gruppen har lättat på sina packningar och skickat med skrymmande och lite tyngre grejer med bilen.
Via bland annat Varanasi, Agra, Jaipur och New Dehli reser duon, som tänker anslå en del tid åt att turista i Indien. Johan lyckades få tag på en biljett till ett flyg på torsdagen och är den förste att komma hem till Sverige igen. På lördag reser resterande gruppen utom Kjell, som måste stanna kvar för att lösa de sista byråkratiska frågorna kring ambulanserna. I kungariket Nepal sker sannerligen inte allt över en natt, byråkratins kvarnar mal sakta och omständligt och många papper ska stämplas av rätt instans och fyllas i enligt konstens alla regler. Det är viktigt att allt stämmer och därför krävs insatser ända upp på regeringsnivå. Ambulanserna är nämligen en delikat fråga i ett land, dit en donation av det här slaget aldrig tidigare nått fram.
Därför har framförallt Kjell hamnat i möte efter möte. Kontakter inom tull och polis assisterar och i dag, fredag, går han till både finansdepartementet och tulledningen eftersom frågan har fått högsta prioritet.
Tillbaka till onsdagen, som dominerades av ett besök på Kantipur School of Denistry, dit Ford-ambulansen gått för att bli Nepals första mobila tandläkarpraktik med siktet inställt på de fattiga byarna i bergen runt Pokhara.
Buddhi Man Shestra, som 1997 skapade den här skolan för blivande tandhygienister, har praktik och utbildning på fem platser i landet. I Kathmandu finns den största och mest utvecklade och det var den han bjöd in till. Det här blev teamets sista gemensamma ”framträdande”, en oförglömlig eftermiddag där vi framställdes som hjältarna från fjärran land.
Med jeepen och en följebil svängde vi in på gården till den i våra ögon spartanska anläggning som utgör skolan och tandläkarpraktiken. Studenterna, inalles 60, hade gjort stora banderoller för att hälsa främlingarna välkomna och bildade häck inne på gården. Vi kände oss som statschefer när vi gick runt och hälsade på alla eleverna inklusive den stora personalstaben. I en av skolsalarna trängdes vi samman och programmet blev en enda lång hyllning till donatorerna av den mobila praktiken. Ute på gården stod själva festföremålet, nu omskyltad utan svensk text men fortfarande med sponsorerna Ericsson, Bengtssons, Kraft & Kultur, Hotell Rogge, Arkitektkopia, Försvarsmakten, Räddningstjänsten i Strängnäs, Artamus, Swed-Asia Travels, PolFerries och KCRacing på framskjutande plats.
Sällan eller aldrig har svenska företag fått skylta offentligt i så många länder. Här i Nepal väcker reklamen stort uppseende med många frågor om vad den står för. Vi är självklart oerhört tacksamma mot alla de sponsorer som trott på oss och ställt upp med ovärderligt stöd till denna makalösa donationsresa.
På Kantipur School of Denistry talade många, till exempel alla i teamet om bland annat expeditionen, oss själva och Sverige.
Ett annorlunda inslag blev det när vi åtta plötsligt utsågs till att agera jury. Sju grupper av avgångseleverna hade skapat planscher med upplysningar om tandvård med mera. Vi fick utse de tre bästa och under ovationsartade former hyllades de tre vinnande grupperna. Enligt uppgift ingår det hela i studenternas slutarbeten och vi bidrog alltså med en del av betygssättningen.
Efter rundvandring i skolan och praktiken åkte vi till den tomt, där Buddhi Man Shestra drömmer om att bygga sin nya skola. Han är en kreativ och envis man och bara han fått in behövliga 178 miljoner rupies, cirka 18 miljoner svenska kronor, ska bygget realiseras. I Nepal är summan hiskelig, men han är optimist och hoppas på byggstart redan nästa år.
Den sista gemensamma kvällen tillbringade vi hemma hos familjen Shestra i deras stora fina hus. Där bjöds vi på en helkväll – i Nepal äter man snacks och dricker gott i timmar och middagen serveras först sent – och höjdpunkten blev en dansföreställning av hela familjen. Mor, far, de två tonårsdöttrarna och sonen avslöjade en rytmisk familj. I vilken svensk familj får man se den 16-årige sonen att bjuda på sig själv på det här sättet? Men så är också unge herr Shestra ett rikigt dansämne som redan fått stipendium i skolan.
Torsdagen gick som nämnts i åtskiljandets tecken. Det känns jobbigt att efter 45 dagar inte vara samma gäng längre. Vi har växt ihop som en stor familj, alla med sina givna uppgifter. Vi var överens om att det trots den långa tiden gått väldigt fort på slutet, mycket beroende på allt vi hela tiden är med om.
Tro nu inte att vi som är kvar till lördagen lade oss på latisdan när de tre Larsons begett sig iväg. Torsdagen ägnades åt fotograferande av telefonbilder för Ericsson. Vi har hittat miljöer och människor som slår det mesta. De heliga sadhus, som Kjell har ovärderliga kontakter hos, fick vi att ställa upp på fantastiska bilder som kommer att presenteras i sammanhang med Ericsson framöver.
Wongchu Sherpa, klättraren och organisatören av Everest-expeditioner hade bjudit in oss att bese det museum, som den nepalesiske kungen senare i år ska inviga. Museet tar upp klättringarna på världens högsta berg och självklart finns Göran Kropp med på ett hörn. Han och Sherpa var goda vänner och den sistnämnde besökte Kropp i Sverige flera gånger.
Det finns också långtgående planer på en skulptur av Göran Kropp invid museet.
På torsdagskvällen blev det nya möten kring ambulansbyråkratin och de fortsätter på fredagen. Till inslagen den här dagen hör också stor presskonferens på eftermiddagen, då landets och kanske Asiens första mobila tandläkarambulans ska presenteras. För vårt vidkommande betyder det att Kjell, Margareta, Peter, Jan-Olov och Patrik inte bara ska medverka i landets stora tidningar utan även i nyhetsprogrammen i kväll i Nepals tv.
På lördagen ansträder fyra av oss alltså hemresan till Sverige. Naturligtvis innebär det att den här dagboken också är framme vid finalen.
Vi passar på att skicka många tankar och tack till alla som läst dagbokstexten och tittat på bilderna. Vi vet att det är många tusen människor och flera av Er har dessutom skickat uppmuntrande inlägg i vår gästbok. Gissa om det varit högtidsstunder när vi på kvällstid samlats kring datorn och haft högläsning av dessa. I de mest skiftande miljöer i främmande länder har hälsningarna känts som en varm livlina till alla därhemma, ord som stött oss och som puffat expeditionen framåt.
Och framåt har det verkligen gått – en donation av ambulanser med ett rikt innehåll till de fattiga människor vi åkte till. Färden hit var lång och äventyrlig, men det var värt varje kilometer. För den uppskattning som vi fått vara med om i Nepal saknar ord. Aldrig tidigare har någonting nått fram hit på ett så klart och tydligt sätt, helt utan mellanhänder som tar sin del av kakan.
Det känns härligt och varmt och som en stor kick vidare i livet att kunna bidra med den här hjälpen till ett fattigt folk, som lever i en stark politisk oro med våldsdåd av ruskigaste slag varje dag i världens kanske vackraste land.
Organisationen vi reste till och som fördelar allt vi hade med oss heter alltså Help Himalaya. Det är just det vi anar oss till att ha gjort, en droppe i havet måhända men om ingen häller i vatten så blir det inte ens den minsta lilla sjö.
Det räcker inte med att bara sitta därhemma i trygga Sverige och på bästa besserwissermaner peka på omöjligheten att genomföra ett sådant här projekt. Med en motor som Kjell och Tina hade aldrig den här hjälpinsatsen och äventyret att åka genom tolv länder overland till Nepal kommit till stånd. Vi som trodde på idén och hängde på känner oss i dag oerhört uppfyllda och tacksamma över att få ha varit med om att göra det omöjliga möjligt!

Texten i den här dagboken har skrivits av PATRIK UHLMAN

Bilderna i den dagboken har tagits av JAN-OLOV SCHRÖDER

Några ord som avslutning från
expeditionsledare Kjell Borneland, Swed-Asia Travels:
En obeskrivlig resa har närmat sig sitt slut och en annan verklighet tar vid.
Under 47 dagar av äventyr och upplevelser har vi delat på glädjen, men också saknaden av människor som står oss nära.
Den i teamet så outtröttlige redaktören Patrik Uhlman har sena nätter och tidiga morgnar försett vår hemsida med upplevelser och intryck, som för all framtid kommer att bestå som minnen för barn och barnbarn likväl som för vänner och bekanta. Till Dig, Patrik, ett varmt tack för Din insats och för att du behållt Ditt barnasinne under hela vår resa.

Utan vår skicklige fotograf Jan-Olov Schröders fantastiska förmåga att finna bildobjekt utöver det vanliga har denna resa varit omöjlig att dokumentera. Jan-Olov har trotsat alla faror och hinder för att finna de bästa bilderna för sponsorer och besökare på hemsidan.
Tack, Jan-Olov, för Din insats att fotodokumentera vårt äventyr.

Till övriga i gruppen riktar jag ett varmt tack för Era insatser och den positivitet jag känt från första dagen vi planerade vår resa. Utan Er hade resan aldrig blivit av.

Bakom sinnevärldens gränser vet hinduer och buddhister att något annat finns och att i det förklarade ordet finns alltid något oförklarligt. Våra liv är begränsade men kunskapen har ingen gräns. Tack till Er alla för den kunskap vi spridit och för den kunskap vi erhållit under vår äventyrliga resa från Sverige till Nepal.

Kjell Borneland
Expeditionsledare för Ambulance Donation

2004-07-26/27
Det lönar sig att reparera bilar i Nepal.
Det kan Johan Larson konstatera sedan han hittat en verkstad, där Land Rovern fick en rejäl service efter långresan. Även bromsbeläggen behövde bytas.
Före avresan från Sverige ville en verkstad i Enköping ha mer än 10 000 kronor för motsvarande insats. Då ingick inte bytet av beläggen och inte heller den omfattande tvätt av jeepen, som sannerligen behövdes efter äventyren på de nästan obefintliga vägarna genom Nepal. Totaltsumman för verkstadsbesöket stannade på sagolikt låga 700 svenska kronor och då var jobbet förstklassigt utfört.
Egentligen hade Johan hittat en annan Land Rover-verkstad, men den kunde inte ta emot det svenska ekipaget. Den gör nämligen bara jobb åt den engelska ambassaden och den tjänsteman som eventuellt skulle kunna ha gett tillstånd fanns inte tillgänglig.
Vi besökte under måndagen stadsdelen Patan och gick runt bland hantverkarna. För 110 rupies om dagen – det ger en månadslön under 3 000 rupies per månad (cirka 300 svenska kronor) utförs dessa specialistjobb. Vi hann bland annat besöka silkesvävarna, som tar hand om silkesmaskens kokonger och kokar dem. 1 800 meter tunt silkesgarn utvinns per kokong och den avskilda masken blir en matdelikatess när den rostas. Av detta garn görs fantastiska sjalar och annat med silke.
I Patan tittade vi också på trähantverkarna, som byggde stora skåp för export till USA. Det var som att kliva hundra år tillbaka i tiden, när vi studerade kvinnorna som snidade i träet. Med en träklubba slår de på stämjärnet och skapar på så sätt mönster i det känsliga träet. Mörkt och smutsigt och obekvämt – det är en gemensam nämnare för alla dessa hantverkare vi besökte vare sig de arbetar med kopparsmide, mattvävning eller snickerier.
Den vanligaste arbetsplatsen är direkt på golvet. Män och kvinnor arbetar åtskilda och barnarbetare förekommer. Talade med den blyge Ramesh, 12 år, som föredrog att arbeta i stället för utbildning i skolan. Arbetsställningarna sliter enormt på kropparna. En ergonom skulle gråta om han eller hon såg det hela.
Efter besöket i en hantverksvärld där inte en detalj lämnas åt slumpen, där priserna med våra mätt mätt blir oerhört låga och där kvalitén är den högsta, gjorde vi ett kort gästspel i Kathmandus äldsta kvarter. Dessa ligger också i stadsdelen Patan, där kommersen är stor och de vackra husen många.
I det våldsamma trafikvimlet tog vi oss till en kinesisk restaurang, där flera av oss åt anka. Att ta sig genom trafiken är ett av Kathmandus stora problem och miljön är starkt hotad. Få städer är så fylld med avgaser som den nepalesiska huvudstaden. Avgasmolnen ligger täta över gatorna och en del poliser bär munskydd. Underligt att inte flera gör det.
Vi åkte upp på stadens bästa utkikspunkt, templen för både hinduer och buddister där många apor håller till.
Efter en tids shopping bar det iväg till Villa Everest på måndagskvällen, den koreanska restaurang dit alla Everest-klättrare beger sig. Väggarna är klädda med flaggor, affischer, bilder, artiklar och utrustning som har med expeditioner att göra. Göran Kropp var en av alla gästerna som tog sig hit, men tyvärr missade vi eventuella minnen efter honom i den lilla krogen.
Vi åt koreanska specialiteter utomhus och fick under middagen förnämligt besök av Wangcho Sherpa, en av männen bakom Göran Kropps världsberömda klättring utan syrgas upp på Mount Everest sedan han cyklat overland från Sverige.
Sherpa är en känd nepales, som arrangerat 40-talet expeditioner och själv bestigit världens högsta berg två gånger. Han arbetar ocdkså ofta med filmteam från Hollywood, som använder Himalaya som filmmiljö. Ett nytt sådant projekt strår inom kort för dörren.
Sherpa är mannen bakom ett Everest-museum i Kathmandu och han leder också ett annat Everest-projekt. Berget ska göras rent – inom ett par år ska allt skräp efter expeditioner plockas ner till baskampen och föras därifrån. I detta ingår även att städa bort alla fastfrusna lik. Just under måndagen blev det klart med pengar från regeringen för att utföra jobbet.
Mycket, mycket tidigt gick fem av oss (Jan-Olov, Joakim, Johan, Christian och Patrik) upp för att bege sig ut på en den högsta av världens utflykter. Vi skulle med flyg bege sig upp och runt och över Mount Everest.
På Kathmandus flygplats fick vi vänta ett bra tag, innan vi släpptes ut till planet. Ute på plattan blev det nytt stopp, ingen fick gå in i det lilla planet. Och så kom beskedet – för tredje dagen i rad var det alldeles för molnigt däruppe för en flygtur.
För kvintetten blev morgonens minnen de många aporna som klättrade omkring inne och ute vid flygterminalen. Och så förstås det militära inslaget, där det var som att se straffångar i arbete. Med ett befäl som övervakande arbetsledare låg ett antal killar i full mundering på knä och ryckte upp ogräs. Inga arbetsredskap var att tänka på – den odemokratiska ogräsbekämpningen skedde med bara fingrarna. Såg ut som hämtat från för väldigt många år sedan och är naturligtvis otänkbart sett med västerländska ögon.
Senare på förmiddagen samlades vi för en biltur den närbelägna staden Bhaktapur, denna gamla och högt belägna stad trettio kilometer från Kathmandu där alla hus och gator är gjorda av tegel. Normalt är staden fylld till bristningsgränsen med turister – nu var vi i stort sett de enda. På sätt och vis bra för man ser ju så mycket bättre och mer.
Kjell berättade om den gamla staden och vi tittade på hus och tempel och affärer. De sistnämnda utnyttjades en stund innan lunchen på ett café vid stadens torg. Caféet är inrymt i en tempelliknande byggnad, där vi satt högst uppe under takåsen.
Med bilen for vi sedan till Durbar Square i centrala Kathmandu. Där finns ett tempelområde som ingen annanstans, ett av världsarven på FN:s världsarvslista. Kjell lyckades få tag på en guide som tog oss genom tempel för tempel och kanske var templet för sexupplysning det som väckte största intresset. Dit går hinduer för att på gamla bilder lära sig sexuella ställningar, ja, hur man beter sig sexuellt överhuvudtaget. Eftersom sexupplysningen i övrigt är lika med noll i Nepal kan det här för många vara den enda informationskällan inför den kommande akten.
Höjdpunkten utgjordes av de exakt åtta sekunder den levande goduinnan Kumari visade sig. På Kumari-ghar vistas denna lilla tjej instängd för att leva vidare som en inkarnation av gudinnan Taleju. Hon väljs av höga hndupräster bland flickor de söker sig fram till ute på landsbygden. Hon tvingas att lämna sin familj och kommer som liten till Kumari-ghar. Det är självklart högst ärofullt att den lilla flickan får den här rollen, ett liv avskärmat från världen i övrigt där hon bara får möta sin guvernant och andra som arbetar omkring henne. Hon är fullt uppsminkad som en gudinna och visar sig för allmänheten genom ett fönster då och då. En sådan glimt lyckades vi alltså få av denna docklika varelse helt i rött.
Hon hyllas av allt och alla, till och med kungen beger sig till hennes gård för att inför viktiga beslut kyssa hennes fötter. Hon står alltså över honom. Och vid ett par tillfällen under året tas hennes stora vagn fram och under festivallika former dras den genom Kathmandu. Kumari får flickan vara till den första menstruationen. Blod får inte förekomma i denna obefläckade varelses liv, skulle hon blodvite uppstå blir hon avsatt från tronen. Och när den dagen kommer i puberten, ja, då skickas hon hem till föräldrarna och blir en bortglömd kvinna, som dessutom aldrig gifter sig. Åren som Kumari är det enda hon kan drömma sig tillbaka till.
Tisdagskvällen blev en enda stor fest hos Ramesh Maleko och hans familj och personal. I den lilla restaurangen intill resebyrån hade de dukat upp mat för ett helt regemente. Vi åt och drack gott, bland annat tillsammans med Buddi Man Shestra, ägaren till Ford-ambulansen.
Alla utom Peter avslutade kvällen/natten på casinot. Vi tittade på show och spelade roulette. Patrik var den ende som kom hem med vinst i fickan.
Onsdagsförmiddagen ägnas åt packning. Joakim och Christian ska på torsdagen bege sig iväg till Indien med jeepen, som så småningom ska skeppas från Bombay till Göteborg. Flera av oss tänker skicka med en del skrymmande och lite tyngre saker, och det ska ordnas under onsdagen innan ett nytt program tar vid, nu med tyngdpunkten lagd vid en omfattande visit vid Buddi Man Shestras college. Där väntar studenterna på oss och vi ska ge en ingående beskrivning av expeditionen med ambulanserna.
Avdelningen nya ord: Johan har myntat sådana som paltkoma (när han ätit för mycket och ögonlocken villa falla ner), tempelkoma (när antalet tempel blir alldeles för många och sövande) eller djungelkoma (när intrycken i djungeln blir så många och påträngande att tröttheten smyger sig på).

2004-07-25/26
Bara en halvtimme efter incheckningen på det centralt belägna hotellet Durbar hade Kjell fört ut oss i nöjessvängen.
Nepal är omkastningarnas och kontrasternas land. Fattigdomen är slående, speciellt på landsbygden där många bara sitter av tiden. Men det finns här liksom annorstädes en mellanklass, som klarar sig skapligt, och en överklass som lever sitt liv men ändå genererar många arbetstillfällen.
Hela tiden möts vi av enkla lösningar på alla möjliga vardagliga ting. Ofta tänker man då tillbaka på hur det var i Sverige för kanske femtio år sedan.
På något finurligt sätt fick Kjell in oss på det närbelägna casinot, landets enda och för nepaleserna en omöjlig tanke att ens tänka. I deras sinnevärld finns inte detta näste, publiken är genomgående utländsk med dominans av indiska affärsmän.
För oss västerlänningar är ett casino en inrättning, dit man måste gå uppklädd till tänderna, ett ställe fyllt av regler och kontroller.
I Kathmandu är allt detta ställt på huvudet. I samma skor som under djungelvistelsen, i kortärmat och jeans var det inga som helst problem att komma in. Ledig klädsel går alldeles utmärkt bara man inte ser smutsig ut. Och väl därinne utspelar sig en annorlunda värld. Visst finns black jack och roulette och enarmade banditer men mixen av människor och attraktioner i övrigt skapar bilden.
Kjell lindade personalen runt sina fingrar – han har under alla sin reseår i Nepal aldrig spelat för en endaste rupie – men ledningen och den övriga personalen känner honom tydligen som en bror. Det beror naturligtvis på att han har tagit med sig många kunder via sina grupper till anläggningen.
Så också nu. Vi hade en helfestlig kväll/natt med gott om drinkar och hur Kjell lyckades få casinot att även bjuda oss på den läckra buffén – det finns restaurang mitt i spelhålan – är okänt. Men gott var det och mitt i ätandet blev det också stor discoshow på scenen, ett högljutt inslag i ett casino där det annars brukar vara tyst och högtidligt.
I kontrasternas Nepal kan det bara inträffa att damen som städar under borden utan att bry sig om den pågående showen utför sitt värv inför allas åsyn.
I kontrasternas Nepal får även barn vistas på casinot. Det fanns till och med en vagga tillgänglig om någon riktigt liten behövde sussa in.
I kontrasternas Nepal står en tv på och pumpar fram en golfmatch i England på skärmen. Den är uppställd intill scenen, där lättklädda tjejer och grabbar i tajta brallor gör allt för att fånga publiken. Då och då kan den som så vill kasta ett öga på golfen...
Vi åt och drack gott och mycket, välbehövligt efter det långa köandet in i staden. Vi var också några som gav oss i kast med rouletten, insatserna blir mycket låga eftersom allt räknas i rupies ( 1000 rupies = 100 SEK), och för trion Larson och Patrik blev kvällen vinstgivande.
Söndagen ägnades till stor del åt ett av de mest märkvärdiga studiebesök man kan göra. Vi åkte efter ett besök på Ramesh Malekos resebyrå Snowlands – där vi träffade sonen Prajwool som inom kort reser till Sverige – till Pash Putinath, det tempelområde invid den heliga floden Putinath där likbränningen sker.
Floden Putinath går från Himalaya till Ganges och här bränns under för oss helt främmande traditioner liken efter hinduer och buddister. De få kristna liksom mongolier, alla spädbarn upp till 5 månaders ålder och de heliga sadhus blir dock jordbegravda.
Högst 24 timmar efter frånfället bränns liken på offentliga bål. Män ur den lägsta kasten gör en bädd av ved och på den läggs halm och det feta jaksmöret (ghee) för att få fart på elden.
De flesta i Nepal dör hemma. Den närmast sörjande, oftast äldsta sonen i familjen, rakar huvudet och lämnar en tofs med den döda. Liket tvättas och kläs i de bästa kläderna. Kroppen lindas in i vitt tyll och bärs i procession till Pash Putinath. Männen bär och kvinnorna har då förberett med blommor och frukter intill floden, där man gör en liten ceremoni. Innan kroppen läggs på elden går man sju varv i vänstervarv runt eldplatsen, en symbolisk handling som visar på uppskattning för den döda.
Kremeringen tar cirka två timmar och är ett offentligt skådespel. Inom buddismen och hinduismen är döden en del av livet, med ett slag mot huvudet krossas den dödas skalle och själen får komma ut. Kroppen är bara en kostym och därför ser man inget konstigt i att folk dör, den döda lever ju åndå kvar med sin befriade själ.
Döda människor ligger inlindade i vitt och väntar på att brännas, folk strosar förbi som på vilken gata som helst, de heliga korna finns naturligtvis också med i bilden liksom alla aporna. För just kring Pash Putinath finns det oerhört gott om tempelapor. De blir ofta aggresiva, men bryr man sig inte om dem händer inget tråkigt.
Barn leker och badar intill och i floden. Döden ingår på ett enkelt sätt i vardagen, det är ingenting konstigt med den. Det fick vi verkligen ett bevis på. För floden fylls naturligtvis av likdelar, som ramlar av under bränningen från de särskilda bålplatserna. Det hamnar också en del likdelar i den heliga floden, när den resterande askan hälls ut som final på bränningen.
Plötsligt så vi hur en krossad skalle flöt i väga med strömmarna. Tre nakna småbarn kastade sig i floden, knep skallen inför alla ögon, rusade upp med kraniet på land och försvann. Förmodligen stack de med fyndet till en marknad för försäljning. Visserligen är det strängt förbjudet enligt lag att sälja likdelar, men det finns en svart och mycket lönsam marknad.
Mitt i tempelområdet finns ett särskilt hus, där människor nära döden vistas. De är så dåliga att det bara handlar om kort tid innan det är dags för dem att brännas. Den enda utsikt de har från sitt hus är just likbränningen.
De enda som får bo i tempelområdet är de heliga sadhus, män som gett upp allt materiellt och lever asketiskt. De späker sig själva, ägnar sig åt yoga och mediterar. Dessa otroligt viga män gnider in sig i pottaska, som håller kylan borta och skyddar mot moskiter.
Ofta kommer dessa sadhus från Indien och grottorna i Himalaya.
Nu fick vi ytterligare ett bevis på Kjells enorma kontaktnät. Inngen annan västerlänning känner dessa märkvärdiga herrar som han. Han talar till alla, alla känner igen honom och blir uppriktigt glada när han kommer med oss vita och förundrade västerlänninngar på besök.
Vi fick både ge oss in i det förbjudna område, där bara sadhus får vistas och träffa den allra äldste, en 90-årig man med ett hår som sträcker sig ner till fötterna. En annan går omkring i i någon form av järnkalsonger som täcker det allra heligaste. Men det får enligt uppgift även gå helnakna.
Det kanske allra mest märkvärdiga var hur Kjell trollade in oss hos en sadhu, som i sin skitiga och rökiga och trånga boning bjöd på te. Ja, inte bara te förresten, sadhus är de enda i Nepal som får röka hasch och maruiana. De knarkar friskt och vår värd hann ta en riktig braja medan vi var på visit. Han bjöd också laget runt, dock inte oss västerlänningar.
I sitt omtöcknade tillstånd gav han sedan en uppvisning i yoga med benen bakom huvudet, sittande i lotusställning med mera. Sadhus är utmärkta lärare i yoga och meditation och det sistnämnda fick vi också en liten inblick i. Den enda moderniteten i denne sadhus boning är en liten stereo och på den spelades hans mantra upp hela tiden, förmodligen ständigt dygnet runt.
Som pricken över i:et mötte vi en ung sadhu. Han är 26 år och har gjort sig känd för att lyfta en tung sten med sin penis. Detta är inte något han visar för alla, men Kjell känner även honom och han smög upp bakom en staty, visade en sten i 50-kilosklassen, lindade ett klädesplagg runt den och skulle nu förevisa konststycket. Han tog av sig allt och på ett nästan makabert sätt drog han ut förhuden och i den gjorde han lyftet.
Tidigare har han lyft stenen med erigerad penis, men den har av naturliga skäl skadats. Han får för tillfället ingen erektion – den kan dock enligt vår gynekolog Margareta återkomma så småningom – och därför gjordes lyftet med förhuden.
Alla intrycken från besöket vid Pash Putinath fyllde oss. Vår inställning till döden hade fått sig en knyck, väckt många funderingar. Därför bestämde vi oss för att ta en lugn eftermiddag. Men först åt vi lunch på en restaurang, där alla anställda är dövstumma. Vilket skönt ställe – skönt och meditativt efter besöket vid Pash Putinath.
Idén med restaurangen är en världssensation. Tv-bolag från hela världen har upptäckt den. Här får handikappade, som annars skulle vara helt utslagna ur det nepalesiska samhället, ett bra jobb att utföra. Glädjen och stoltheten och kunnigheten bland de anställda är märkbart positiv.
För Johan, Joakim och Christian innebar söndagen ett nytt sammanstrålande med tre franska sykon, varav en är gift med ung nepales. Första gången möttes de uppe i Jomsom. De gick parallellt på trekkingen och sov ett par nätter i samma tehus.
Av en slump möttes de igen i Pokhara och nu alltså i Kathmandu. Tala om sammanträffande!
Jan-Olov, Kjell och Patrik gick under kvällen på Rotary-möte, den här gången på flotta hotell Shangri-Laa. Klubben Kathmandu North höll möte, där en rektor från en skola för mentalt skadade barn berättade om verksamheten. I detta fattiga land finns inte ens pengar till löner – rektorn är ett bra exempel eftersom hon jobbar gratis. En av tjejerna från skolan sjöng och klubben bestämde sig för at starta ett projekt, som innebär aktivt penningstöd till skolan. 25 000 rupies överlämnades nu direkt, pengar som räcker långt i verksamheten.
Buddi Man Shestra, chefen för tandhygienistutbildningen i bland annat Pokhara och Kathmandu, hade bjudit in oss. Han lovande på stående fot att komma till den aktuella skolan med sin personal och utföra gratis tandvård.
Patrik berättade om våra respektiva Rotary-bakgrunder och naturligtvis om vår expedition. Kjell spädde på med ett litet anförande om varför han älskar Nepal och om sitt rikliga resande i landet.
Vi åt middag på vårt eget hotell Durbar efter en ny dag fylld av omvälvande intryck, som etsar sig fast för alltid.